Mångkultur genom politisk korrekhet

Tekniken med denna typ av sofistikerad åsiktskontroll är marxistisk. Den utvecklades i Tyskland redan på 1920 talet av en marxistisk tankesmedja av 21 marxister kallad "Franfurtgruppen". Gruppen jobbade vidare med en tes som utvecklats 1919 av Antonio Gramsci från Italien och samtidigt och oberoende av Georg Lukacs i Ungern. Båda dessa marxister hade kommit fram till samma sak; att det som stod i vägen för kommunismens införande var kyrkan och västvärdens kultur. Man bestämde sig för att hitta en teknik som kunde förinta båda.

Genom att korsa Marx med Freud, psykoanalysens fader skapade man en teknik för att kunna styra grupper. Den kallas idag allmänt "politisk korrekthet" och går ut på att man mobbar oliktänkande till samsyn med gruppen. Tekniken skapades för att vara ett verktyg för att genomföra Franfurtgruppens stora plan, kulturell-marxism eller kort och gott - mångkultur. Metoden att genom politisk korrekhet föra in mångkulturen i samhället spreds till 40 taklisterna främst genom Franfurtgruppens talesman Herbert Marcuse, och sedan har den vandrat vidare och annamats av anarkistgrupper som AFA och Expo.

Givetvis fick sakens sanna natur inte bli känd. Det handlade ju om att "kidnappa" opinionen genom psykologisk manipulering - och få skulle gå på det om dom kände till syftet och tekniken bakom. För att genomföra denna mentala kupp valde man att etablera sig på olika nyckelpositioner. I Sverige blev det journalistkåren - speciellt TT, olika departement, utbildningsväsendet, social forskning och politiska vänsterpartier. Idag har man lyckats så bra att inte ens borgerliga partier vågar utmana den kraft som det finns i att bryta mot den politiska korrektheten. Marcuse och flera andra ledande från Franfurtgruppens flydde från Hitler på 30 talet till USA. På 50 talet vidareutvecklade dom idéerna och identifierade nyckelgrupper som man skulle använda. Tekniken med nyckelgrupper lånade man från Lenin som myntat begreppet "Nyttiga Idioter". Stora grupper som inte fick veta varför man använde dom, men som ansågs lämpliga – lättare att manipulera och kanalen ut i samhället. I USA blev dessa grupper studenter, kvinnor, feminister, homosexuella och svarta. I Sverige byttes svarta ut mot invandrare. Just dessa grupper är lättast att styra med den politiska korrekthetens indoktrinering, och vi ser tydligt i Sverige hur väl man har lyckats. Vänstervridningen och den politiska korrektheten är betydlig i just dessa grupper.

Marcuse’s inflytande på Flower-power rörelsen kan inte underskattas. Det var han som myntade begreppet ”make love not war”. Marcuse publicerade boken ”Eros och Civilisationen” som vidareutvecklade iden om att sexdriften skall släppas så fri som möjligt för att fånga så många som möjligt i ett ständigt jagande efter tillfredställelse och därigenom luckra upp värden och principer så att motståndet mot den politiska korrektheten skulle bli svagt, en människa som styrs av sin sexdrift blir väldigt obenägen att bryta mot gruppens värderingar – eftersom den sexuella jaktlyckan är beroende av att stå högt i kurs hos gruppen.

Svenska nutidshistoria

Denna krönika är skriven för en ungdomssajt, därav språkbruket.

Sedan vill jag också klargöra varför ordet "knulla" är så flitigt använt. Det är inte bara (!) för att göra texten rolig - utan därför att sexdriften är den enda rimliga förklaringen till att en hel generation blev så vilsna. Förtiotalister är till åren kommna idag - men när allt detta brakade löst var dom vanliga 20 åringar. Det är inte rimligt att söka förklaringarna i teoretiska resonemang av politisk natur. Var man ung på den tiden var allt häftigt och coolt vänster. Flower-power kom samtidigt. Roling Stones, the Beatles och så vidare. Allt var vänster förutom det som var tråkigt.


Den svenska nutidshistorian börjar 1939. Då krigade nästan hela Europa förutom svenskarna. Vi hade inte så mycket att göra förutom att vakta våra gränser och sälja stål till tyskarna så dom kunde bygga kanoner. Sen knullade vi mycket med. Vi knullade jättemycket i flera år. Därför blev det jättemycket barn som föddes dom åren. Dom kallar vi förtitalister, eftersom dom är födda på förtitalet. När vi hade knullat färdigt och kriget var slut började vi tjäna jättemycket pengar. Det gjorde vi eftersom våra fabriker var hela. Resten av Europas fabriker var sönderbombade eller användes bara för att göra militära saker.

När vi tjänade så mycket pengar tänkte mammorna och papporna på alla barnen som dom knullat till. Nu kunde man låta alla som ville läsa i skolan ända upp till Universitetet, det kunde man inte göra innan. Då fick alla barnen som läste på universitet hybris. Det är ett grekiskt ord. Det betyder ”ungdomligt övermod”. Det fick dom eftersom dom tyckte att dom var jättespeciella som var så många och läste på universitet. Det hade aldrig hänt tidigare någonsin i Sverige. Dom tyckte dom var allra bäst i hela värden. Dom som var äldre var ganska dumma, dom hade aldrig gått på universitet. Så dom själva var nog dom bästa människorna i hela värden, tänkte dom. Är man speciell måste man hitta på något speciellt och nytt, tänkte dom. Något modernt. Så dom började läsa indisk religion och kommunism. För det var modernt, och det tyckte inte dom gamla dumma föräldrarna om. Då var det ännu mer spännande. Sedan kom dom på att det var modernt med fri sex. Så då började dom knulla jättemycket. Dom som var mest kommunistiska fick knulla mest. Så alla ville knulla mycket och blev jättekommunistiska.

Sen kom Vietnamkriget. Då blev det jättepoppis att vara emot Vietnamkriget. Då fick man knulla ännu mer. Ibland kom det amerikaner till Sverige som rymt från kriget. Dom fick knulla mest av alla, speciellt om dom var negrer. En svensk tjej som knullade med en neger var ju solidarisk med tredje värden samtidigt, så dom knullen blev extra bra. Då blev Sveriges regering rädd. Inte för att det knullades med negrer, utan för att alla utbildade ungdomar som var så många gillade kommunismen, Kina och sovjet. Sveriges regering styrdes då av socialdemokraterna. Tage Erlander var stadsminister. Han och dom andra gillade USA och Israel. Men det gjorde inte ungdomarna på universiteten. Dom läste en liten bok som heter ”Maos lilla röda”. Där lärde dom sig att man skulle göra revolution. Då skall man döda jättemånga. Speciellt alla kapitalister och judar. Sedan kan man gå med i Sovjet eller Kina. Sen kan man röka hasch, dansa till indisk musik och knulla i all evighet. Men det ville inte socialdemokraterna. Så dom hittade på en plan. Den hette Olof Palme.

Olof Palme var egentligen moderat från början. Men han lyckades aldrig göra karriär hos moderaterna, fast han försökte. Så då blev han socialdemokrat istället, där verkade det vara lättare. 1968 blev han partiledare för socialdemokraterna och stadsminister. Hans viktigaste jobb var att göra så många som möjligt av dom runtknullande universitetsutbildade kommunisterna till socialdemokrater. Annars var ju demokratin i fara. Så Palme bytte sida i Vietnamkriget och började skälla på USA. Samtidigt bytte Palme sida om Israel och började skälla på dom också. Det gjorde han eftersom sovjet gjorde det. Palme ville vara vän med sovjet för att dom runtknullande skulle rösta på honom. Så sprang Palme med protestlistor mot Vietnamkriget i svenska varuhus för att visa alla att han var emot det.

Palme lyckades ganska bra. Ganska många blev socialdemokrater istället. Då blev det också lättare för dom att få jobb. Men då blev dom andra runtknullarna sura, dom som var dom riktiga kommunisterna. Dom ville fortfarande göra revolution och skjuta folk. Då hittade dom på en plan. Dom skulle ta makten på ett annat sätt. Ett listigt sätt. Dom skulle ta över makten inifrån. För dom var dom enda som var utbildade till alla nya spännande jobb som kom i det rika landet. Så dom tog över hela journalisthögskolan. Dom åren var alla kommunister på journalisthögskolan. VPK firade till och med sina årsfester där. Likadant gjorde man med lärarhögskolan. Så nu visste man att alla lärare och journalister skulle vara kommunister i lång tid framåt och kunna lära barnen att dom också skulle bli kommunister. Då kunde hela Sverige och hela världen få knulla mycket och vara lyckliga.

Det gick ganska bra. Man tog över TV, radio, tidningar och skolan. Man började lära barnen att hata allt som hade med USA att göra. Man gjorde konstiga barnprogram på TV. Ett hette vilse i pannkakan. Där fanns den elak storpotaten som var kapitalist. Han blev alla barnen rädda för. Då blev dom rädda för kapitalismen med. Sen gjorde man ett program om Pu som bodde i Vietnam. Pu hade en vattenbuffel. När Pu och vattenbuffeln var ute och simmade i den fina floden, då kom dom hemska och elaka amerikanska bombplanen och bombade ihjäl Pu, och bombade ihjäl vattenbuffeln med. Så båda blev jättedöda. Då lärde barnen sig att man ska tycka illa om USA. Så runtknullarna lyckades ganska bra. Det var bara ett fel. Man hade börjat tjäna pengar.

Nu fick man ett jätteproblem. Man hade fått makten i media och i skolan. Men nu ville man inte längre göra revolution eftersom man hade det så bra. Man ville inte börja döda massa folk. Man hade ju precis köpt radhus och villa. Men samtidigt ville man inte ge upp sina idéer. Man ville ju att hela värden skulle bli ett runtknullande kommunistiskt paradis. Då fick man en ny ide. Att låta andra göra det istället, så man själv slapp. Dom unga. Lagom till att man själv var gammal och satt på hemmet. Då hade man ju fått leva loppan för sina pengar, knulla så mycket man orkade, och det blev ändå revolution. Utan att man själv blev störd av den. Men man var ändå inte helt säker på att dom unga skulle klara det själva. Så man tänkte att lite hjälp utifrån behövs. Då satte man igång med invandringen.

Men vem som helst ville man inte ha. Helst pålitliga kommunister. Helst flyktingar från Sydamerika, för dom är jättekommunistiska och gillar att knulla dom med. Jugoslaver var bra det med, dom var ju kommunister. Bara sådana jugoslaver fick komma som var medlemmar i jugoslaviska kommunistiska partiet. Nu hade det gått så lång tid att det inte längre var så stor skillnad på socialdemokraterna och kommunisterna längre. Man växte ihop, och Palme var klistret som höll ihop hela vänstern. Så har det fortsatt, år efter år. förtitalisterna makt är nu så stark att ingen kan utmana dom. Ingen kan ifrågasätta deras flyktingpolitik, deras kvinnopolitik eller deras homopolitik. Till dess dom gått i pension är det bara om deras enighet spricker som dom kan hotas. Idag ser vi faktisk tecken på att den enigheten spricker. Tunga makthavare som Janne Josefsson, Robert Aschberg och andra börjar lite försiktigt, försiktigt titta på hur invandringen faktiskt fungerar. På den kriminalitet den har fört med sig. På vad den kostar. Men då blir för det mesta de andra förtitalisterna jättearga och säger till dom på skarpen. Så det händer inte så mycket

Så nu håller hela Sverige på att kollapsa. Stora städer som Malmö och Landskrona töms på utbildade Svenska barnfamiljer. Dom flyttar till andra städer, där det är lugnare för barnen. Bara från Malmö har ungefär 40 000 svenskar flytt undan araberna. Samma sak kommer hända storstad efter storstad. Det är svårt att se hur detta kan ändras. Runtknullarna är gamla nu, dom behöver Viagra för att knulla, men makten har dom fortfarande. Det är alldeles för få av dom som kommer ändra sig så där finns nog inget hopp. Många unga är jättearga för att dom inte kan få en så bra framtid som dom borde ha fått, om inte runtknullarna tagit hit så många dumma och tuffa invandrare. Dom arga blir ofta nazister, för det hatar runtknullarna. Men det är inte bra, för nazister är likadana som runtknullarna, dom vill också ha diktatur, fast utan invandrare. Så nu gäller det att rädda vad som räddas kan utan att överge demokratin. Nu gäller det att stoppa invandringen innan Sverige faller helt. Att bli av med dom otacksamma och kriminella invandrarna, men behålla dom bra. Att laga ett land som håller på att gå sönder. Det går att göra, men då måste man förstå hur mycket makt runtknullarna har, och hur mycket dom ljuger för oss.

Rätten att förolämpa

Rätten att förolämpa. Ett tal Ayaan Hirsi Ali höll i Berlin den 9 Februari 2006

Jag är här för att försvara rätten att förolämpa.

Det är min övertygelse att det ömtåliga företaget som kallas demokrati inte kan existera utan yttrandefrihet, speciellt i media. Journalister får inte frångå den skyldigheten som yttrandefrihet innebär, vilket folk i andra världsdelar förnekas.

Jag är av den uppfattningen att det var korrekt att publicera teckningarna i Jyllandsposten och att det var riktigt att återpublicera dem i andra tidningar runt om i Europa. Låt mig återge upptakten till denna affär. Författaren till en barnbok om profeten Muhammad kunde inte hitta någon illustratör till sin bok. Han påstod att illustratörerna censurerade sig själva av rädsla för våldsdåd från muslimer. Jyllandsposten bestämde sig för att undersöka detta. Dom kände helt riktigt att en sådan självcensur kunde få långtgående konsekvenser för demokratin. Det var deras plikt som journalister att ställa detta på prov genom att publicera teckningar av Profeten Muhammad.

Skam över de tidningar och TV kanaler som saknade kurage nog att visa sina läsare de karikatyrer som föranlett karikatyraffären. Dessa intellektuella livnär sig av yttrandefriheten men accepterar censur. Dom döljer sin bristfälliga sinnesförmåga bakom nobla formuleringar som ansvar och känsla.

Skam över de politiker som uttalat att publiceringen och vidarepubliceringen var ”onödig”, ”förolämpande”, ”respektlös”, och ”felaktig”. Fogh Rasmussen av Danmark agerade korrekt när han vägrade möta representanter för tyranniska regimer som krävde av honom att han skulle begränsa pressfriheten. Idag borde vi stå vid hans sida moraliskt och ekonomiskt. Han är ett exempel för alla andra Europeiska ledare. Jag önskar att min premiärminister hade Rasmussens ryggrad.

Skam över de Europeiska företag i mellanöstern som i annonskampanjer annonserade att ”vi är inte danska” eller ”vi säljer inte Danska produkter. Detta är ynkligt och fegt. Nestlé choklad kommer inte smaka det samma efter detta, eller hur?. Medlemsstaterna i EU borde kompensera de Danska företagen för den skada dom lidit genom bojkotterna.

Frihet kommer inte billigt. Några få millioner Euro är det värt att betala för försvaret av yttrandefrihet. Om våra regeringar negligerar att hjälpa våra skandinaviska vänner så hoppas jag att medborgarna själva skall organisera en insamling till Danska företag.

Vi har blivit översköljda med uppfattningar om hur smaklösa och taktlösa karikatyrerna är, synpunkter som betonar att teckningarna har lett till våld och motsättningar. Vad för någonting gott har kommit ut av dessa teckningar, undrar många högljutt.

Jo – publiceringen av teckningarna visar tydligt att det finns en utbredd rädsla hos författare, filmskapare, tecknare och journalister som vill beskriva, analysera och kritisera intoleranta aspekter av Islam över hela Europa.

Det har också avslöjat närvaron av en betydlig minoritet i Europa som varken förstår eller accepterar vårt system med frihet och demokrati. Dessa människor – varav många är Europeiska medborgare – har kampanjat för censur, bojkott, våld och för nya lagar som skall förbjuda ”Islamofobi”.

Teckningarna avslöjade för allmänheten att det finns länder som är villiga att bryta diplomatiska regler för att uppnå politiska mål. Onda regeringar som Saudi Arabien fabricerar ”gräsrotsrörelser” för att bojkotta Dansk mjölk och yoghurt, samtidigt som dom utan att tveka skoningslöst krossar alla äkta gräsrotsrörelser som kämpar för rätten att rösta.

Idag är jag här för att försvara rätten att förolämpa inom ramen för vad lagen tillåter. Ni kanske undrar, varför i Berlin och varför jag?

Berlin är rikt på historia av ideologiska utmaningar mot det öppna samhället. Detta är staden där en mur höll människor instängda inom gränserna för den kommunistiska staten. Det var i denna staden som fokusen för den kampen om människors hjärta och intellekt pågick. Förvarare för det öppna samhället undervisade människor om bristfälligheten i kommunismen. Marx arbeten diskuterades på universiteten, på ledarsidorna och i skolorna. Dissidenter som lyckats fly från öst kunde skriva, göra filmer, teckningar och använda sin kreativitet för att övertyga sina medmänniskor i väst att kommunismen var långt ifrån paradiset på jorden.

Trots självcensuren som fanns i väst, som idealiserade och försvarade kommunismen och trots den brutala censur som fanns i öst, så blev slaget vunnet.

Idag är det öppna samhället utmanat av Islamism, tillskrivet en man med namn Muhammad Abdullah som levde på 600 talet och som är betraktad som en profet. Många muslimer är fredliga människor, inte alla är fanatiker. Vad mig beträffar har dom all rätt att vara trogna sina ideal. Men inom Islam finns en hård grupp av Islamister som förkastar demokrati och frihet och vill förstöra dessa begrepp. Dessa Islamister vill övertyga andra muslimer att deras väg i livet är den bästa. Men när motståndare till Islamism försöker avslöja bedrägeriet i Muhammeds läror blir de anklagade för att förolämpa, vara kättare, socialt oansvariga och till och med Islamifobiska och rasistiska.

Frågan handlar inte om ras, hudfärg eller ursprung. Det är en konflikt om idéer som spänner över både gränser och raser.

Varför jag? Jag är en avhoppare, likt dom som flydde från östra Berlin till västra. Även jag har fått en fristad i väst. Jag föddes i Somalia och växte upp i Saudiarabien och Kenya. Jag brukade vara trogen de levnadsmönster som angivits av profeten Muhammad, likt dom tusentals som demonstrerat mot de Danska teckningarna. Jag hade uppfattningen att Muhammad var perfekt, den enda källan för definitionen mellan ont och gott. När Khomeini 1989 utropade att Salaman Rushdie skulle dödas för att han förolämpat Muhammad tyckte jag det var riktigt. Idag gör jag det inte.

Jag tycker profeten hade fel som påstod att hans idéer stod över all kritisk granskning.
Jag tycker profeten hade fel som påbjöd att homosexuella skall dödas.
Jag tycker profeten hade fel som påbjöd att dom som lämnar islam skall dödas.
Jag tycker profeten hade fel som påbjöd att dom som begår äktenskapsbrott skall piskas och stenas.

Jag tycker profeten hade fel som sade att dom som dog för Allahs sak skall belönas med ett paradis. Han hade fel när han sade att ett riktigt samhälle bara kan byggas efter hans idéer.

Profeten gjorde och sade också bra saker. Han uppmuntrade till välgörenhet mot andra. Men jag vill också försvara uppfattningen att han var respektlös och okänslig mot dem som inte höll med honom.

Jag tycker det är rätt att man skall få göra kritiska teckningar och filmer om Muhammad. Det är nödvändigt att skriva böcker om honom och utbilda vanliga medborgare om Muhammed.

Jag vill inte förolämpa religiösa uppfattningar, men jag böjer mig inte för tyranni. Kravet att dom som inte accepterar Muhammeds läror skall avstå ifrån att teckna honom är inte ett krav på respekt utan ett krav på underkastelse.

Jag är inte den enda avhopparen från Islam. Det finns fler som jag här i västvärden. Om dom inte har livvakter måste dom arbeta under falsk identitet för att skydda sig mot våld. Det finns också andra som vägrar följa Muhammed bud: I Teheran, i Doha och Riyadh, i Amman och Kairo, i Khartoum och i Mogadishu, i Lahore och i Kabul.

Avhopparna från Islam, likt avhopparna från kommunismen, har inga kärnvapen eller andra vapen. Vi har inga pengar från oljeinkomster som Saudierna. Vi bränner inga ambassader eller flaggor. Vi vägrar att dras med i upplopp och liknande hysteriska handlingar. Numerärt är vi inte många och så utspridda att vi inte kan bli ett kollektiv av någon sort. Som väljargrupp betraktat här i väst är vi helt värdelösa. Våra motståndare använder våld för att tysta oss. Dom använder manipulation, och påstår sig vara moraliskt förolämpade. Dom påstår att vi är mentalt instabila och inte skall tas på allvar. Dom som försvarade kommunismen, använde även dom dessa metoder.

Berlin är en stad av optimism. Kommunismen misslyckades. Muren föll. Saker kan verka svåra och förvirrade idag. Men jag är optimistisk för att den andra muren, den mellan dom som älskar frihet och dom som gett efter för förförelsen och tryggheten i totalitära idéer också en dag skall falla.

Berlin, 9.02.06
Ayaan Hirsi Ali

Det är inte journalistikens sak att utforma verkligheten

I turerna kring Jyllands-Postens Muhammedteckningar, där krocken mellan självcensur och yttrandefrihet ställts på sin spets, framstår medias behandling av dessa frågor som alltmer absurd. En redaktionschef försöker ”hänga apan på någon annans axel” genom att kalla det hela för storpolitiskt käbbel. Som om inte detta på alla sätt berör just kärnan av journalistikens trovärdighet. Objektiviteten, yttrandefriheten, att våga skildra det som händer så riktigt som möjligt och sedan ha förtroende för att läsaren är vuxen nog att sedan själv få dra sina egna slutsatser.

Som exempel kan jag visa Michael Winiarskis artikel ”Motvilja mot muslimer sedan medeltiden” där han skriver att: “Men vi har muslimerna kvar, mot vilka vi har en gammal motvilja alltsedan medeltiden.” Således har denna motvilja ingenting med 11 september eller övriga terrordåd att göra, ingenting med hedersmord eller kravaller i Frankrike. Utan det är något vi lärt oss från våra föräldrar. Inser inte alla som läser detta att det är en historieförfalskning av närmast sovjetisk dignitet?Jag har aldrig hört något sådant, eller känner någon som hört något liknande från föräldrar eller farföräldrar. Kunskapen och åsikterna om muslimer var de tidigare generationerna i stort sett obefintlig. Det snackades skit om judar och zigenare, men muslimer – dom fanns bara i böcker.Vidare står det att: ”Det är oftast missvisande att göra en denna uppdelning mellan islam och västerlandet, som Samuel Huntington gjorde.”Jaha? Har han överhuvudtaget läst Huntingtons bok? Där talas om tendenser och trender, att vi är inne i ett skede där ”vi” och ”dom” hela tiden förstärks. Exakt vad han själv skriver.När skall våra journalister begripa vad som händer med allmänhetens förtroende för journalistiken när de försöker agera opinionsbildare och inte journalister. Det går ett tag, men förr eller senare begriper folk. Frågan är om till exempel DN skulle våga lägga ut följande fråga på sin hemsida: ”Skönmålar DN och andra tidningar islam, muslimer och invandringsproblematik?” Vågar DN ta den debatten idag när det redan gått så långt att kanske 80 procent av svenskarna redan genomskådat vad DN håller på med.Tick, tack klockan tickar. Förr eller senare kommer debatten om hur svensk media varit under årtionden tjuvkopplat demokratin och styrt opinionen i invandringsfrågan genom att skönmåla, mörka och ljuga. Om inte av andra skäl så därför att omvärlden och länderna kring oss nyktrar till.Händelserna kring Jyllands-Postens teckningar mörkade DN och alla andra svenska dagstidninger i mer än två månader. Först när nyheten blev så stor att det var orimligt att vara tyst längre agerade man. När skall DN agera som äkta journalister vara konsekvensneutrala kring dessa frågor? Inser man inte vilka höga hästar man sätter sig på när man tar bort befolkningens rätt att få relevanta och pålitlig information kring invandring och kulturkrockar? Då underkänner man hela den demokratiska processen och gör sig själva till en åsiktselit inom frågan. Med tanke på hur journalisthögskolan såg ut på 60-70 talet, då de journalister som idag är de tunga makthavarna inom media utbildades, blir slagsidan uppenbar. Bakgrunden i kommunism och flower-power har naturligtvis suddats ut av livets bekvämligheter, stora lönecheckar och villa i en skyddad förort. Men i denna fråga lever andan från 60 talet kvar. Det är inte journalistikens sak att utforma verkligheten. Det klarar verkligheten så bra av på egen hand. Journalister skall bara beskriva den.