Kaffeburk

Tekniken med denna typ av sofistikerad åsiktskontroll är marxistisk. Den utvecklades i Tyskland redan på 1920 talet av en marxistisk tankesmedja av 21 marxister kallad "Franfurtgruppen". Gruppen jobbade vidare med en tes som utvecklats 1919 av Antonio Gramsci från Italien och samtidigt och oberoende av Georg Lukacs i Ungern. Båda dessa marxister hade kommit fram till samma sak; att det som stod i vägen för kommunismens införande var kyrkan och västvärdens kultur. Man bestämde sig för att hitta en teknik som kunde förinta båda. Genom att korsa Marx med Freud, psykoanalysens fader skapade man en teknik för att kunna styra grupper. Den kallas idag allmänt "politisk korrekthet" och går ut på att man mobbar oliktänkande till samsyn med gruppen. Tekniken skapades för att vara ett verktyg för att genomföra Franfurtgruppens stora plan, kulturell-marxism eller kort och gott - mångkultur. Metoden att genom politisk korrekhet föra in mångkulturen i samhället spreds till 40 tak...

Denna krönika är skriven för en ungdomssajt, därav språkbruket. Sedan vill jag också klargöra varför ordet "knulla" är så flitigt använt. Det är inte bara (!) för att göra texten rolig - utan därför att sexdriften är den enda rimliga förklaringen till att en hel generation blev så vilsna. Förtiotalister är till åren kommna idag - men när allt detta brakade löst var dom vanliga 20 åringar. Det är inte rimligt att söka förklaringarna i teoretiska resonemang av politisk natur. Var man ung på den tiden var allt häftigt och coolt vänster. Flower-power kom samtidigt. Roling Stones, the Beatles och så vidare. Allt var vänster förutom det som var tråkigt. Den svenska nutidshistorian börjar 1939. Då krigade nästan hela Europa förutom svenskarna. Vi hade inte så mycket att göra förutom att vakta våra gränser och sälja stål till tyskarna så dom kunde bygga kanoner. Sen knullade vi mycket med. Vi knullade jättemycket i flera år. Därför blev det jättemycket barn som föddes dom åren. Dom k...

Rätten att förolämpa. Ett tal Ayaan Hirsi Ali höll i Berlin den 9 Februari 2006 Jag är här för att försvara rätten att förolämpa. Det är min övertygelse att det ömtåliga företaget som kallas demokrati inte kan existera utan yttrandefrihet, speciellt i media. Journalister får inte frångå den skyldigheten som yttrandefrihet innebär, vilket folk i andra världsdelar förnekas. Jag är av den uppfattningen att det var korrekt att publicera teckningarna i Jyllandsposten och att det var riktigt att återpublicera dem i andra tidningar runt om i Europa. Låt mig återge upptakten till denna affär. Författaren till en barnbok om profeten Muhammad kunde inte hitta någon illustratör till sin bok. Han påstod att illustratörerna censurerade sig själva av rädsla för våldsdåd från muslimer. Jyllandsposten bestämde sig för att undersöka detta. Dom kände helt riktigt att en sådan självcensur kunde få långtgående konsekvenser för demokratin. Det var deras plikt som journalister att ställa detta på prov geno...

I turerna kring Jyllands-Postens Muhammedteckningar, där krocken mellan självcensur och yttrandefrihet ställts på sin spets, framstår medias behandling av dessa frågor som alltmer absurd. En redaktionschef försöker ”hänga apan på någon annans axel” genom att kalla det hela för storpolitiskt käbbel. Som om inte detta på alla sätt berör just kärnan av journalistikens trovärdighet. Objektiviteten, yttrandefriheten, att våga skildra det som händer så riktigt som möjligt och sedan ha förtroende för att läsaren är vuxen nog att sedan själv få dra sina egna slutsatser. Som exempel kan jag visa Michael Winiarskis artikel ”Motvilja mot muslimer sedan medeltiden” där han skriver att: “Men vi har muslimerna kvar, mot vilka vi har en gammal motvilja alltsedan medeltiden.” Således har denna motvilja ingenting med 11 september eller övriga terrordåd att göra, ingenting med hedersmord eller kravaller i Frankrike. Utan det är något vi lärt oss från våra föräldrar. Inser inte alla som läser detta att d...