Det är inte journalistikens sak att utforma verkligheten
I turerna kring Jyllands-Postens Muhammedteckningar, där krocken mellan självcensur och yttrandefrihet ställts på sin spets, framstår medias behandling av dessa frågor som alltmer absurd. En redaktionschef försöker ”hänga apan på någon annans axel” genom att kalla det hela för storpolitiskt käbbel. Som om inte detta på alla sätt berör just kärnan av journalistikens trovärdighet. Objektiviteten, yttrandefriheten, att våga skildra det som händer så riktigt som möjligt och sedan ha förtroende för att läsaren är vuxen nog att sedan själv få dra sina egna slutsatser.
Som exempel kan jag visa Michael Winiarskis artikel ”Motvilja mot muslimer sedan medeltiden” där han skriver att: “Men vi har muslimerna kvar, mot vilka vi har en gammal motvilja alltsedan medeltiden.” Således har denna motvilja ingenting med 11 september eller övriga terrordåd att göra, ingenting med hedersmord eller kravaller i Frankrike. Utan det är något vi lärt oss från våra föräldrar. Inser inte alla som läser detta att det är en historieförfalskning av närmast sovjetisk dignitet?Jag har aldrig hört något sådant, eller känner någon som hört något liknande från föräldrar eller farföräldrar. Kunskapen och åsikterna om muslimer var de tidigare generationerna i stort sett obefintlig. Det snackades skit om judar och zigenare, men muslimer – dom fanns bara i böcker.Vidare står det att: ”Det är oftast missvisande att göra en denna uppdelning mellan islam och västerlandet, som Samuel Huntington gjorde.”Jaha? Har han överhuvudtaget läst Huntingtons bok? Där talas om tendenser och trender, att vi är inne i ett skede där ”vi” och ”dom” hela tiden förstärks. Exakt vad han själv skriver.När skall våra journalister begripa vad som händer med allmänhetens förtroende för journalistiken när de försöker agera opinionsbildare och inte journalister. Det går ett tag, men förr eller senare begriper folk. Frågan är om till exempel DN skulle våga lägga ut följande fråga på sin hemsida: ”Skönmålar DN och andra tidningar islam, muslimer och invandringsproblematik?” Vågar DN ta den debatten idag när det redan gått så långt att kanske 80 procent av svenskarna redan genomskådat vad DN håller på med.Tick, tack klockan tickar. Förr eller senare kommer debatten om hur svensk media varit under årtionden tjuvkopplat demokratin och styrt opinionen i invandringsfrågan genom att skönmåla, mörka och ljuga. Om inte av andra skäl så därför att omvärlden och länderna kring oss nyktrar till.Händelserna kring Jyllands-Postens teckningar mörkade DN och alla andra svenska dagstidninger i mer än två månader. Först när nyheten blev så stor att det var orimligt att vara tyst längre agerade man. När skall DN agera som äkta journalister vara konsekvensneutrala kring dessa frågor? Inser man inte vilka höga hästar man sätter sig på när man tar bort befolkningens rätt att få relevanta och pålitlig information kring invandring och kulturkrockar? Då underkänner man hela den demokratiska processen och gör sig själva till en åsiktselit inom frågan. Med tanke på hur journalisthögskolan såg ut på 60-70 talet, då de journalister som idag är de tunga makthavarna inom media utbildades, blir slagsidan uppenbar. Bakgrunden i kommunism och flower-power har naturligtvis suddats ut av livets bekvämligheter, stora lönecheckar och villa i en skyddad förort. Men i denna fråga lever andan från 60 talet kvar. Det är inte journalistikens sak att utforma verkligheten. Det klarar verkligheten så bra av på egen hand. Journalister skall bara beskriva den.
Som exempel kan jag visa Michael Winiarskis artikel ”Motvilja mot muslimer sedan medeltiden” där han skriver att: “Men vi har muslimerna kvar, mot vilka vi har en gammal motvilja alltsedan medeltiden.” Således har denna motvilja ingenting med 11 september eller övriga terrordåd att göra, ingenting med hedersmord eller kravaller i Frankrike. Utan det är något vi lärt oss från våra föräldrar. Inser inte alla som läser detta att det är en historieförfalskning av närmast sovjetisk dignitet?Jag har aldrig hört något sådant, eller känner någon som hört något liknande från föräldrar eller farföräldrar. Kunskapen och åsikterna om muslimer var de tidigare generationerna i stort sett obefintlig. Det snackades skit om judar och zigenare, men muslimer – dom fanns bara i böcker.Vidare står det att: ”Det är oftast missvisande att göra en denna uppdelning mellan islam och västerlandet, som Samuel Huntington gjorde.”Jaha? Har han överhuvudtaget läst Huntingtons bok? Där talas om tendenser och trender, att vi är inne i ett skede där ”vi” och ”dom” hela tiden förstärks. Exakt vad han själv skriver.När skall våra journalister begripa vad som händer med allmänhetens förtroende för journalistiken när de försöker agera opinionsbildare och inte journalister. Det går ett tag, men förr eller senare begriper folk. Frågan är om till exempel DN skulle våga lägga ut följande fråga på sin hemsida: ”Skönmålar DN och andra tidningar islam, muslimer och invandringsproblematik?” Vågar DN ta den debatten idag när det redan gått så långt att kanske 80 procent av svenskarna redan genomskådat vad DN håller på med.Tick, tack klockan tickar. Förr eller senare kommer debatten om hur svensk media varit under årtionden tjuvkopplat demokratin och styrt opinionen i invandringsfrågan genom att skönmåla, mörka och ljuga. Om inte av andra skäl så därför att omvärlden och länderna kring oss nyktrar till.Händelserna kring Jyllands-Postens teckningar mörkade DN och alla andra svenska dagstidninger i mer än två månader. Först när nyheten blev så stor att det var orimligt att vara tyst längre agerade man. När skall DN agera som äkta journalister vara konsekvensneutrala kring dessa frågor? Inser man inte vilka höga hästar man sätter sig på när man tar bort befolkningens rätt att få relevanta och pålitlig information kring invandring och kulturkrockar? Då underkänner man hela den demokratiska processen och gör sig själva till en åsiktselit inom frågan. Med tanke på hur journalisthögskolan såg ut på 60-70 talet, då de journalister som idag är de tunga makthavarna inom media utbildades, blir slagsidan uppenbar. Bakgrunden i kommunism och flower-power har naturligtvis suddats ut av livets bekvämligheter, stora lönecheckar och villa i en skyddad förort. Men i denna fråga lever andan från 60 talet kvar. Det är inte journalistikens sak att utforma verkligheten. Det klarar verkligheten så bra av på egen hand. Journalister skall bara beskriva den.
Kommentarer